Din Barndom
styr din psykologi
Psykoterapi kan innebära frigörelse

Barndomen tränger sig på

Det kanske händer ibland att barndomen tränger sig på och färgar din vardag och dina relationer till närstående, chefer, underlydande och kollegor. Ditt förhållningssätt blir då omoget och barnsligt och du reagerar överdrivet känsligt eller stänger helt av ditt känsloliv. I psykoterapi får du tillfälle att tala om detta utan att bli utsatt för pekpinnar och moralkakor. Du kanske plötsligt minns barndomsförhållanden du inte fäst särskilt avseende vid, men som kom att forma din världsbild utan att du förstått det. Detta kan vara fruktbärande och frigöra dina potentialer till utveckling och ge dig möjlighet att själv välja nya förhållningssätt till dig själv och andra. 

För dig som helt trängt bort din barndom kan det vara livsavgörande att på detta sätt få tillbaka en viktig del av din livshistoria och få insikt om det som danat din personlighet. 

Kunskap om din historia kan hjälpa dig att undvika att hamna tillbaka i tidigare svårigheter. Den är inte till för ett nostalgiskt återvändande till gamla glädjeämnen eller orättvisor.

Barndomen hör till livshistorien 

Jag vill inte gräva i barndomen hör man många säga. 

Att gräva i barndomen är inget självändamål i en psykoterapi, tvärtemot vad många tror. Det är fruktlöst att skylla sina svårigheter på föräldrar och olyckliga minnen - detta är offermentalitetens och självömkans psykologi. I stället gäller det att  hålla sig till de problem som finns här och nu med blicken riktad mot framtiden. Detta är grundregeln för en lyckad psykoterapi.

Denna grundregel utesluter emellertid inte att det är nödvändigt att förstå att den egna livshistorien är en grundsten i vår psykologi och en förutsättning för att medvetet kunna bygga en rimlig framtid. Den historielöse är blind. 

Den glömda barndomen

En del vill inte alls tala om barndomen - "den var väl som alla andras". När jag hör sådant förstår jag att vederbörandes inledande del av livet i varje fall inte är fylld av underbara minnen hela vägen, även om inga dramatiska trauman kanske inträffat.

Under terapins gång kanske du börjar undra om föräldrarna verkligen haft tid och förmåga att se dig, om de har intresserat sig för dina tankar och tyckt dina känslor var lika viktiga som deras? Blev du mött i din värld eller tvingades du ensidigt anpassa dig efter deras önskemål på hur du skulle vara? Reagerade du med att slaviskt anpassa dig och kapsla in ditt sanna jag, eller blev du ett "besvärligt barn" i ständig, svårbegriplig konflikt med allt och alla? 

Chans att återuppta en stoppad utveckling

Du upptäcker kanske att du i vissa avseenden stannat i utvecklingen och att din psykologi fördolt varit styrd av din barnsliga verklighet - där rädsla, trots, önsketänkande, avund, girighet och begränsad förmåga att förstå verkligheten omkring dig förhärskade. Att minnas och förstå dig själv som barn kan ge dig en ny chans att gå vidare och utvecklas som människa. 

Du kanske då hittar tillbaka till något du förlorat på vägen - nyfikenhet, kreativitet, lekfullhet och sanningslidelse.

Önskan att förstå den egna historien

Somliga människor har en önskan inom sig att få perspektiv på sin historia och hur de blivit den person de är idag. Denna önskan kan ha funnits med från början eller fötts fram under psykoterapi.

OSunt grävande

Det finns missriktade terapiformer som tagit fasta på att ibland sker framsteg i en lyckad terapi i samband med att ett barndomsminne dyker upp. Man drar den felaktiga slutsatsen att hågkomsten av olyckliga minnen skulle göra människor lyckligare och använder hypnos, handpåläggning, massage, andningstekniker och hjärntvätt för att få fram inbillade och verkliga minnen från barndomen och t.o.m. från livmodern eller "tidigare liv". En del människor finner njutning i detta och en ursäkt för självömkan och hänsynslösa utspel mot föräldrar och anhöriga.

uppdaterad 16-07-21

Praising what is lost
Makes the remembrance dear. 

(All ’s Well that Ends Well, Shakespeare)